Felicias

Våndan tär på mig. Osäkerheten förstör min ro.
Tankens kraft, viljans väg har övergett mig.
Hjärtat mitt är fyllt av hans leenden,
överväldigad av hans väsen.

Min kamp för att glömma honom är som
en flock skenande hästar.
Jag kan utan att kunna, jag vill utan att vilja.

Jag drömmer om honom.
Jag vaknar med hans namn på mina läppar,
hans kropp inpräntad i mitt sinne.
Jag ber av hela min själ att glömma honom, att gå vidare.

Jag andas utan att andas, jag skrattar utan att skratta,
jag gråter utan att gråta. Jag dör utan att dö.
Det som hände fick mig bara att sakna..